LYCKA....
Det kändes som en total evighet. Telefonen låg nära till hands hela tiden. Ifall om att.
Jag o min karl pratade på och hällde upp ännu ett glas vin. Allt för att tiden skulle gå.
Att tiden kan gå så sakta, det hade jag ingen aning om.
Som dom säger- den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Efter ca 11 timmars väntan så kom det efterlängtade samtalet.
Grattis, du är moster till en liten pojk. 3985 gram och 52 centimeter lång <3<3<3
Fina, fina lillkillen. Han är bedårande.
Tänk att man redan kan älska så högt?
Fina syster. Ett stort grattis till dig och din fina, lilla familj.
Lever fortfarande på gårdagen.
Bara det har gett mig många leenden idag.
Väl hemkommen, allt för sent, möts jag av min fina karl som hållt sig vaken för att vi skulle kunna få lite kvalitetstid tillsammans.
Jag babblade på. Precis sådär som vi tjejer gör ibland. Medans killen ifåga mest "lallar" med och fösöker vara stöttande. Precis så gjorde även min karl. Han höll min hand och nickade fint och va mer än förstående. Men det gjorde inget. Jag va nöjd ändå.
Då jag för tillfället, och sedan lång tid tillbaka känner mig skoltrött var detta det stora samtalsämmnet. Min karls "lallande" gick sedan över till ett fint engagemang.
Vi bollade ideer och summerade. Skrattade. Vred och vände på saker och ting.
Ja, så höll vi på ett bra tag.
Fint tycker jag. Och härligt om inte annat. Ja för mig vill säga.
Idag. Ett dygn senare. Har jag fortfarande grus i ögonen då sovtimmarna blev allt för få.
Men den fina middagen och det sena samtalet är värt varenda gruskorn.
Min fina Karl och min fina vän <3
Hoppas ni får en lika solig och fin dag som jag. Kram
Lite härliga punkter från helgen med min familj.
2- Jag tog en extra titt på min fina storebror. Log och betraktade. Som vanligt kände jag mig stolt över honom och njöt till fullo av hans närvaro.
3- Lyssnade på mina småttingar till kusiner. Dom sjöng och berättade om dagis och tankar. Jag gjorde flätor och pussade extra mycket på dom.
4- Tittade på min systers växande mage. Tänk. Jag ska bli moster. Helt fantastiskt.
Lyssnade även på den nervösa, blivande, Pappan som gör allt för att bli så redo/lugn som det bara går.
När jag summerar min familjehelg så kan jag inget annat än säga- Min familj är fantastisk <3
Här har vi de lilla trollet. Mitt blivande systerbarn <3
Kompis? vän? väninna?..Ja, vad säger man..
Mina funderingar den senaste tiden har helt ärligt bestått i hur man åldras. Åldras i både tal och skrift.
Låt mig berätta.
När jag i liten ålder ringde till någon kompis och skulle fråga om vi skulle hitta på något så sa jag alltid- Hej det är josefine, ska vi leka idag?.
Jag va tio år då. Vilket några år senare övergick till- Ska vi "va/hänga" idag. Vilket va mycket häftigare. Jag minns att detta va en mycket viktig grej för mig. Då vilket fall. Men Idag, 16 år senare bekommer det mig inte. Vill jag träffa någon så frågar jag. På vilket sätt eller hur det vet jag inte. Jag bara frågar.
När jag tänker på denna utveckling så kan jag inte undgå tanken på kompis, som jag i tidigare ålder sa. Säger ni kompis? Jag menar, vid tio årsålder och säkert några år framöver sa jag det, men vilket sakta men säkert resulterade i bästis, sen homie, och sen vän. Osv, Osv.
Ja, något i den stilen följde mina olika ord för vän med mig under min tonår.
Men. Vad säger man sen då? Typ nu.
Jag hörde nämligen mig själv säga idag- Jag träffade en väninna igår och det va så trevligt.
Jag la på luren och repiterade min mening tyst för mig själv och tänkte- Åldras jag nu? E det så man säger vid 26 års ålder? Är jag för ung för att säga vännina? Eller kanske är jag för gammal för att säga kompis?
Vad vet jag...
Oavsett. Så glädjer det mig så mycket att jag har flera kompisar/vänner/vänninor. Kalla det vad du vill. Lika väl som jag åldras med mina olika uttryck för dem så vet jag att jag åldras tillsammans med mina, som jag numera kallar dem, vänninor. 
Vi sjunger sommarvisor och blir som barn på nytt.
Ibland släpper man loss. Ibland lite mer och ibland lite mindre. Precis det gjorde vi idag. Ganska så mycket också. Det va jag och min karl och två nyfunna vänner. Två cyklar.
Vi sjöng idas sommarvisa i hög ton. Plockade vitsippor och cyklade ikapp.
Vi skrattade och blev som barn på nytt.
Efter en stund började min karl sladda. Om och om igen. Precis sådär som man gjorde när man var liten.
Titta,titta ser du hur det ryker. Ser du?? titta då......... ja, så lät det.
Gruset yrde och sen va det min tur.
Tro mig, jag njöt av varje sekund.
Så, för att samanfatta denna lilla tur så säger jag - Med ett leende på läpparna så förvaltar jag, ännu en gång, ett härligt minne med min karl.
Visst är det helt fantastiskt att få känna sig som tio år igen. Lite sådär nykär och fnissig!
Eller vad säger ni??
Puss puss
När jag tog en promenad.
Vinden klappade mig på kinden. Jag log bara tillbaka.
Solen sken mig i ansiktet, jag kisade och njöt av stunden.
Barnen skrattade i vasaparken när dom gungade som högst. Några hade picknik med rykande varmchoklad.
En liten pojk åkte skridskor. Det gick inte så bra, han såg ut som bambu på hal is med klubban framför sig i högsta hugg.
Tankarna flög omkring. Jag bara gick, betraktade, och ville inte sluta min promenad. Jag tänkte på livet som gott och livet som komma skall. Härlig känsla. Jag älskar livet och allt runt om kring. Jag mår bra.
När jag blickar tillbaka och ler.
Ibland, ganska ofta. Tänker jag tillbaka på små, ibland stora ögonblick som jag varit med om. Jag försöker då hitta den där exalterande känslan som man precis just då, i det gyllene ögonblicket kände. Ibland tänker jag så det knakar, men kan inte hitta den. Ibland så känner jag den. Precis. Exakt. som jag en gång redan känt.
Söndagen den 23 Januari 2011.
Va precis så.
Jag och min fina vän befann oss i Örebro. Dagen innan hade vi smuttat i oss x antal glas med vin. Med glädje och skratt. Flams. killsnack. Allt detta medans vi lockade varandras hår. En riktig tjejkväll helt enkelt. Vinet fylldes gladeligen på. Glas efter glas. När vi kände oss som allra finast spatserade vi vidare. Till en annan vän. Efter det till en nyfunnen vän. Den nyfunna vännen va inredd med stora portar och tog emot oss och många många mer. Det fanns stora, höga högtalare på golvet. Musiken dunkade ut från dom. Vi kunde inte låta bli att svänga med rumpan och le. Folk tittade på oss. Några för att dom tyckte vi va fina och några andra som säkert tyckte vi va mindre fina. Men det gjorde inget. Vi ville ju bara bekanta oss med våran nya vän. Nattklubben Ritz.
Skratten ökade markant under kvällens gång.
Vi vinglade hemåt med armarna i krok och lite lätt vinglandes.
Dagen efter, söndgen, vaknade vi upp. Alldeles för sent. Alldeles för trötta. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt... Min vän la sig brevid mig i den fina bäddsoffan hon hade bäddat upp åt sin gäst, som till äran va jag. Vi va tysta. Rörde oss inte speciellt mycket. Trötta helt enkelt. Skratten kom i vågor. Mest när vi kom på olika saker som hade utspelat sig under gårdagenskväll.
När jag låg där brevid min vän och delade filt, skrattandes, med tallriken i knät så kom den där känslan. Det kändes det som att jag va 14 år igen.
När jag sov över hos en vän och Mamma sa att det va okej. Bara vi kom hem i tid.
Jag njöt och log för mig själv. Tänkte tillbaka på den tiden och insåg hur mycket hyss, äventyr man gjorde i den åldern. Man gjorde allt med sina vänner. Kunde inte vara utan. Man va som en liten familj. Precis samma känsla kände jag denna söndagen, fast 12 år senare.
Härligt tycker jag.
PS. Kan inte vara utan mina vänner idag heller såklart. Men tror ni förstår min känsla ;) .DS
