Härligaminnen

Lite vardagstips, till er, om hur en långtråkig tunnelbane resa kan bli, näst intill,  helt fantastisk.
Tunnelbannan har efter mina två år i denna staden blivit som en trogen vän. Ibland bråkar vi, ibland är vi sams. Oftast beror våra dispyter dock på tiden. Men vi träffas varje dag och byter många tankar och funderingar. Byter och byter vet jag inte, men jag ger vilket fall. Idag blev min vardags åktur lite roligare än vanligt. Dels för att vi va sams, och att jag till min förtjusning hittade mina hörlurar precis innan jag skulle gå i morse. Att det skulle vara så mycket roligare att åka tunnelban med musik, det ante mig inte. Jag dinglade lite extra med fötterna. Höjde musiken och log. Efter en stund kom jag även på mig själv att jag mimade till musiken. Damen framför mig tittade nämnligen extra länge, och irriterat på mig. Det gjorde inget. Det förgyllde säkert hennes dag också. Kanske inte just i det ögonblicket, men förhoppningsvis senare när hon sumerade hennes dag. Damen klev av och in kom fyra tonåringar. Jag pausade min musik i smyg och tjuvlyssnade på deras samtal. Vips så kände jag mig som en i gänget.

Brukar ni göra som jag. Tjuvlyssna och dingla med fötterna?

När jag va liten drömde jag om att få bo i ett palats. Jag gör det fortfarande. Tänk att få ha flera våningar att bo i. Högt i tak. Stukaturen i taket är självklart givet. Öppna spisarna knastrar i de olika rummen som ger värme. Jag slänger in lite ved då och då. Allt för att glöden inte ska släckas. Punchverandan ska vara inred med antika små ting och vara mitt finaste näste. Det är där jag ska njuta som mest och bara betrakta livet som varit och livet som komma skall. Mitt egna kungarike. Tänk va fint. Det är min dröm.

När jag gick på promenad idag så beskådade jag en skylt. En skylt som beskrev det område jag bor i just nu. Atlas. Skylten beskrev detta område med fina ord. Jag läste och njöt och kände att jag, kanske, redan nu har flyttat in i min framtida dröm. Mitt egna Kungarike. Inte riktigt, men nästan. Kanske en början vilket fall.
kunde inget annat än att dela med mig till er.
Jag ska nu presentera:





     DET LITTERÄRA STOCKHOLM
"Kungariket Atlas. De kan se det därifrån, om de går upp mot brofästet. Tågens små flitiga skalbaggasryggar pilar och rasslar vid den väldiga gula Bonniersskyskrapan, ett blågrått armband av vatten sträcker sig in bland ännu grönare atar, som är vattenvända, vatten och metall ramar in kungariket Atlas och skiljer det från den grå, sugande Sankt Eriksplan, som klänger som en fuktig trädsvamp på Atlas utsida, en igel som suger och suger ur det friska, grönskande köttet"

Ur "Kungariket Atlas". 1984
Av HEIDI VON BORN. 1936

Syskonen Ella och Nisse Ahrenfri flyttar till Atlasgatan 1957, Ella arbetar på Centralbadet. Hon känner först främlingskap i den nya miljön men upptäcker snart tillsammans med Nisse
sitt nya rike, Kungariket Atlas.

Jag beklagar, tjurar och gråter en skvätt. Jag ringer då min fina Mamma och bekymmrar mig över olika ting, jag ringer vidare till en fin vän och bekymmrar mig åter igen.
Min fina karl kommer hem och jag upprepar mig ännu en gång. Skillnaden är bara den att jag gör det lite extra överdrivet när min karl lyssnar. Om det är ett kvinnosymtom det vet jag inte. Min karl sa att det va det vilket fall. Han kan kvinnor han. Vi pratar vidare och vårt samtal slutar med att vi båda skrattar samtidigt som mina tårar sprutar åt alla håll och kanter. Ganska härligt ändå måste jag säga.
Jag grubblar vidare och kommer fram till att livet är en karusell som ger oss fina ting och upplevelser. Ibland även mindre fina ting.
Men, efter att ha funderat och tänkt så tar jag mitt sunda förnuft till fånga och konstaterar att det finns större saker att bekymmra sig över. Karusellen snurrar vidare och jag vill följa med. Jag gör det med ett leende på läpparna samtidigt som jag ger mig själv en extra klapp på axeln och viskar - kämpa på.



.

Med ena handen höll hon i sin rullator, med den andra försökte hon få upp sitt visakort. Hon frågade upprepande om det va rätt kort hon höll i. Jag stod bakom henne och sa lite tyst - det är rätt kort. Tack, tack sa hon samtidgt som lämnade över det till receptionisten och med hög stämma sa sin kod. Åter igen sa jag lite tyst- försök hålla din kod för dig själv, eller säg den tyst. Hon fifflade vidare i sin plånbok och letade efter ett stämpel kort. Jag såg det och hjälpte henne.
Åter igen, Tack.
Hon vände sig sedan om. Tog tag i min hand med ett ganska så stadigt, men samtidigt skakigt tag. Hon tittade mig rakt in i ögonen med hennes blåa ögon och sa- att vara blind kan vara det värsta en människa kan vara med om. Jag fälde en tår inombords och sa - du kämpar på du.
Efter hennes blick, hennes ord så kunde jag inget annat än att tänka på vad hon precis hade sagt.
Jag gick vidare och försökte tänka mig in i hennes vardag och sedan jämföra den med min.
Jag stod då i solen och tittade upp mot himelen, jag tittade sedan vidare på en mamma som gick med sin barnvagn och höll ett barn i handen. Den synen, sa så mycket mer till mig.
Jag kunde se mammans kärlek till sina barn, jag kunde se den fina solen som gav mig energi.
Jag tänkte sedan på damen igen och hoppades/hoppas innerligt att hon njuter, skrattar och tar vara på fina stunder trots att livet är tufft ibland.