Härligaminnen

Lite vardagstips, till er, om hur en långtråkig tunnelbane resa kan bli, näst intill,  helt fantastisk.
Tunnelbannan har efter mina två år i denna staden blivit som en trogen vän. Ibland bråkar vi, ibland är vi sams. Oftast beror våra dispyter dock på tiden. Men vi träffas varje dag och byter många tankar och funderingar. Byter och byter vet jag inte, men jag ger vilket fall. Idag blev min vardags åktur lite roligare än vanligt. Dels för att vi va sams, och att jag till min förtjusning hittade mina hörlurar precis innan jag skulle gå i morse. Att det skulle vara så mycket roligare att åka tunnelban med musik, det ante mig inte. Jag dinglade lite extra med fötterna. Höjde musiken och log. Efter en stund kom jag även på mig själv att jag mimade till musiken. Damen framför mig tittade nämnligen extra länge, och irriterat på mig. Det gjorde inget. Det förgyllde säkert hennes dag också. Kanske inte just i det ögonblicket, men förhoppningsvis senare när hon sumerade hennes dag. Damen klev av och in kom fyra tonåringar. Jag pausade min musik i smyg och tjuvlyssnade på deras samtal. Vips så kände jag mig som en i gänget.

Brukar ni göra som jag. Tjuvlyssna och dingla med fötterna?

Jag beklagar, tjurar och gråter en skvätt. Jag ringer då min fina Mamma och bekymmrar mig över olika ting, jag ringer vidare till en fin vän och bekymmrar mig åter igen.
Min fina karl kommer hem och jag upprepar mig ännu en gång. Skillnaden är bara den att jag gör det lite extra överdrivet när min karl lyssnar. Om det är ett kvinnosymtom det vet jag inte. Min karl sa att det va det vilket fall. Han kan kvinnor han. Vi pratar vidare och vårt samtal slutar med att vi båda skrattar samtidigt som mina tårar sprutar åt alla håll och kanter. Ganska härligt ändå måste jag säga.
Jag grubblar vidare och kommer fram till att livet är en karusell som ger oss fina ting och upplevelser. Ibland även mindre fina ting.
Men, efter att ha funderat och tänkt så tar jag mitt sunda förnuft till fånga och konstaterar att det finns större saker att bekymmra sig över. Karusellen snurrar vidare och jag vill följa med. Jag gör det med ett leende på läpparna samtidigt som jag ger mig själv en extra klapp på axeln och viskar - kämpa på.



.

Med ena handen höll hon i sin rullator, med den andra försökte hon få upp sitt visakort. Hon frågade upprepande om det va rätt kort hon höll i. Jag stod bakom henne och sa lite tyst - det är rätt kort. Tack, tack sa hon samtidgt som lämnade över det till receptionisten och med hög stämma sa sin kod. Åter igen sa jag lite tyst- försök hålla din kod för dig själv, eller säg den tyst. Hon fifflade vidare i sin plånbok och letade efter ett stämpel kort. Jag såg det och hjälpte henne.
Åter igen, Tack.
Hon vände sig sedan om. Tog tag i min hand med ett ganska så stadigt, men samtidigt skakigt tag. Hon tittade mig rakt in i ögonen med hennes blåa ögon och sa- att vara blind kan vara det värsta en människa kan vara med om. Jag fälde en tår inombords och sa - du kämpar på du.
Efter hennes blick, hennes ord så kunde jag inget annat än att tänka på vad hon precis hade sagt.
Jag gick vidare och försökte tänka mig in i hennes vardag och sedan jämföra den med min.
Jag stod då i solen och tittade upp mot himelen, jag tittade sedan vidare på en mamma som gick med sin barnvagn och höll ett barn i handen. Den synen, sa så mycket mer till mig.
Jag kunde se mammans kärlek till sina barn, jag kunde se den fina solen som gav mig energi.
Jag tänkte sedan på damen igen och hoppades/hoppas innerligt att hon njuter, skrattar och tar vara på fina stunder trots att livet är tufft ibland.

Ibland finns det saker som man (jag) borde göra. Ibland är det viktiga saker och ibland mindre viktigare saker. Precis just nu behöver jag till exempel dunka till min karl så han slutar snarka. Jag gör inte det för han e så fin när han ligger där med öppen mun. Jag höjer bara tv:n lite istället.
 
Jag borde även dra nagelborttagningsmedel över mina naglar. Lacket är skaft och mindre fint. Men jag gör inte det för jag orkar inte.

Inte just nu. Det passar mig inte.
Jag tar istället en extra smutt av mitt rödvin, en extra titt på min snarkande karl.
Han e fin. Vinet är fint.
Kort men gott- Fin kväll helt enkelt.


PS. Imorgon åker jag på utflykt. Härliga minnen ska fyllas på.DS

Idag satt jag i skolan tills mörkret kom. Jag bestämde mig dock för att jag inte kommer att lära mig så mycket mer än vad jag redan kan om jag skulle sitta kvar. Jag bråkade lite med mig själv men kom fram till att det är bättre om jag åker hem. Hem och försöka samla energi, ta en långpromenad, och förbereda mig inför den stora morgondagen..
Jag funderade på vad jag skulle göra för mat.. Orken va inte så stor idag dock. 
Det blev alltså ett snabbt och enkelt beslut. Pizza!
Ganska tråkigt men ändå så blev det så fint.
Det blev inte vilken pizza som helst utan italiensk pizza från en mysig liten pizzabar, precis runt knuten på vårt hus. Pizzabaren har rödrutiga dukar och levande ljus på borden. Den italienska musiken bubblar i högtalarna. Vitlöken och alla goda oljor doftar för fullt. Man svävar iväg lite, till italien såklart.
Det fina med denna känsla va att när jag väl va hemma, dukade upp för 1 person, tände ljus och ställde ner pizzakartongen så hade känslan följt med mig hem. Jag beskådade en fin pizzagubbe. Härliga kartong!



Jag blev alldeles lycklig. Med stort leende tittade han på mig. Vitlöken och oljerna ficka också följa med. Tänk va mycket roligare det blev. Kanske låter konstigt men det blev faktiskt det!
Kändes nästan som att jag satt vid ett litet fyrkantigt bord på en liten smal kullerstensgata i italien, där någon lite längre bort roppade-- "Gratzi mile"... "Tutto beno"..
Eller vad dom nu säger ;)!!
Nu svävade jag kanske iväg lite för långt, men min måltid blev vilket fall mycket finare tack vare denna härliga pizzakartong.



Fint tycker jag.