Härligaminnen

Ibland, ganska ofta. Tänker jag tillbaka på små, ibland stora ögonblick som jag varit med om. Jag försöker då hitta den där exalterande känslan som man precis just då, i det gyllene ögonblicket kände. Ibland tänker jag så det knakar, men kan inte hitta den. Ibland så känner jag den. Precis. Exakt. som jag en gång redan känt.
Söndagen den 23 Januari 2011.
Va precis så.
Jag och min fina vän befann oss i Örebro. Dagen innan hade vi smuttat i oss x antal glas med vin. Med glädje och skratt. Flams. killsnack. Allt detta medans vi lockade varandras hår. En riktig tjejkväll helt enkelt. Vinet fylldes gladeligen på. Glas efter glas. När vi kände oss som allra finast spatserade vi vidare. Till en annan vän. Efter det till en nyfunnen vän. Den nyfunna vännen va inredd med stora portar och tog emot oss och många många mer. Det fanns stora, höga högtalare på golvet. Musiken dunkade ut från dom. Vi kunde inte låta bli att svänga med rumpan och le. Folk tittade på oss. Några för att dom tyckte vi va fina och några andra som säkert tyckte vi va mindre fina. Men det gjorde inget. Vi ville ju bara bekanta oss med våran nya vän. Nattklubben Ritz.
Skratten ökade markant under kvällens gång.
Vi vinglade hemåt med armarna i krok och lite lätt vinglandes.
Dagen efter, söndgen, vaknade vi upp. Alldeles för sent. Alldeles för trötta. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt... Min vän la sig brevid mig i den fina bäddsoffan hon hade bäddat upp åt sin gäst, som till äran va jag. Vi va tysta. Rörde oss inte speciellt mycket. Trötta helt enkelt. Skratten kom i vågor. Mest när vi kom på olika saker som hade utspelat sig under gårdagenskväll.
När jag låg där brevid min vän och delade filt, skrattandes, med tallriken i knät så kom den där känslan. Det kändes det som att jag va 14 år igen. 
När jag sov över hos en vän och Mamma sa att det va okej. Bara vi kom hem i tid.
Jag njöt och log för mig själv. Tänkte tillbaka på den tiden och insåg hur mycket hyss, äventyr man gjorde i den åldern. Man gjorde allt med sina vänner. Kunde inte vara utan. Man va som en liten familj. Precis samma känsla kände jag denna söndagen, fast 12 år senare.
Härligt tycker jag.



PS. Kan inte vara utan mina vänner idag heller såklart. Men tror ni förstår min känsla ;) .DS