Härligaminnen

Mina funderingar den senaste tiden har helt ärligt bestått i hur man åldras. Åldras i både tal och skrift.
Låt mig berätta. 
När jag i liten ålder ringde till någon kompis och skulle fråga om vi skulle hitta på något så sa jag alltid- Hej det är josefine, ska vi leka idag?.
Jag va tio år då. Vilket några år senare övergick till- Ska vi "va/hänga" idag. Vilket va mycket häftigare. Jag minns att detta va en mycket viktig grej för mig. Då vilket fall. Men Idag, 16 år senare bekommer det mig inte. Vill jag träffa någon så frågar jag. På vilket sätt eller hur det vet jag inte. Jag bara frågar.
När jag tänker på denna utveckling så kan jag inte undgå tanken på kompis, som jag i tidigare ålder sa. Säger ni kompis? Jag menar, vid tio årsålder och säkert några år framöver sa jag det, men vilket sakta men säkert resulterade i bästis, sen homie, och sen vän. Osv, Osv.
Ja, något i den stilen följde mina olika ord för vän med mig under min tonår.
Men. Vad säger man sen då? Typ nu.
Jag hörde nämligen mig själv säga idag- Jag träffade en väninna igår och det va så trevligt.
Jag la på luren och repiterade min mening tyst för mig själv och tänkte- Åldras jag nu? E det så man säger vid 26 års ålder? Är jag för ung för att säga vännina? Eller kanske är jag för gammal för att säga kompis?
Vad vet jag...
Oavsett. Så glädjer det mig så mycket att jag har flera kompisar/vänner/vänninor. Kalla det vad du vill. Lika väl som jag åldras med mina olika uttryck för dem så vet jag att jag åldras tillsammans med mina, som jag numera kallar dem, vänninor.