Italienaren som följde med mig hem.
Idag satt jag i skolan tills mörkret kom. Jag bestämde mig dock för att jag inte kommer att lära mig så mycket mer än vad jag redan kan om jag skulle sitta kvar. Jag bråkade lite med mig själv men kom fram till att det är bättre om jag åker hem. Hem och försöka samla energi, ta en långpromenad, och förbereda mig inför den stora morgondagen..
Jag funderade på vad jag skulle göra för mat.. Orken va inte så stor idag dock.
Det blev alltså ett snabbt och enkelt beslut. Pizza!
Ganska tråkigt men ändå så blev det så fint.
Det blev inte vilken pizza som helst utan italiensk pizza från en mysig liten pizzabar, precis runt knuten på vårt hus. Pizzabaren har rödrutiga dukar och levande ljus på borden. Den italienska musiken bubblar i högtalarna. Vitlöken och alla goda oljor doftar för fullt. Man svävar iväg lite, till italien såklart.
Det fina med denna känsla va att när jag väl va hemma, dukade upp för 1 person, tände ljus och ställde ner pizzakartongen så hade känslan följt med mig hem. Jag beskådade en fin pizzagubbe. Härliga kartong!
Jag blev alldeles lycklig. Med stort leende tittade han på mig. Vitlöken och oljerna ficka också följa med. Tänk va mycket roligare det blev. Kanske låter konstigt men det blev faktiskt det!
Kändes nästan som att jag satt vid ett litet fyrkantigt bord på en liten smal kullerstensgata i italien, där någon lite längre bort roppade-- "Gratzi mile"... "Tutto beno"..
Eller vad dom nu säger ;)!!
Nu svävade jag kanske iväg lite för långt, men min måltid blev vilket fall mycket finare tack vare denna härliga pizzakartong.
Fint tycker jag.
