Härligaminnen

Jag beklagar, tjurar och gråter en skvätt. Jag ringer då min fina Mamma och bekymmrar mig över olika ting, jag ringer vidare till en fin vän och bekymmrar mig åter igen.
Min fina karl kommer hem och jag upprepar mig ännu en gång. Skillnaden är bara den att jag gör det lite extra överdrivet när min karl lyssnar. Om det är ett kvinnosymtom det vet jag inte. Min karl sa att det va det vilket fall. Han kan kvinnor han. Vi pratar vidare och vårt samtal slutar med att vi båda skrattar samtidigt som mina tårar sprutar åt alla håll och kanter. Ganska härligt ändå måste jag säga.
Jag grubblar vidare och kommer fram till att livet är en karusell som ger oss fina ting och upplevelser. Ibland även mindre fina ting.
Men, efter att ha funderat och tänkt så tar jag mitt sunda förnuft till fånga och konstaterar att det finns större saker att bekymmra sig över. Karusellen snurrar vidare och jag vill följa med. Jag gör det med ett leende på läpparna samtidigt som jag ger mig själv en extra klapp på axeln och viskar - kämpa på.



.