Härligaminnen

Med ena handen höll hon i sin rullator, med den andra försökte hon få upp sitt visakort. Hon frågade upprepande om det va rätt kort hon höll i. Jag stod bakom henne och sa lite tyst - det är rätt kort. Tack, tack sa hon samtidgt som lämnade över det till receptionisten och med hög stämma sa sin kod. Åter igen sa jag lite tyst- försök hålla din kod för dig själv, eller säg den tyst. Hon fifflade vidare i sin plånbok och letade efter ett stämpel kort. Jag såg det och hjälpte henne.
Åter igen, Tack.
Hon vände sig sedan om. Tog tag i min hand med ett ganska så stadigt, men samtidigt skakigt tag. Hon tittade mig rakt in i ögonen med hennes blåa ögon och sa- att vara blind kan vara det värsta en människa kan vara med om. Jag fälde en tår inombords och sa - du kämpar på du.
Efter hennes blick, hennes ord så kunde jag inget annat än att tänka på vad hon precis hade sagt.
Jag gick vidare och försökte tänka mig in i hennes vardag och sedan jämföra den med min.
Jag stod då i solen och tittade upp mot himelen, jag tittade sedan vidare på en mamma som gick med sin barnvagn och höll ett barn i handen. Den synen, sa så mycket mer till mig.
Jag kunde se mammans kärlek till sina barn, jag kunde se den fina solen som gav mig energi.
Jag tänkte sedan på damen igen och hoppades/hoppas innerligt att hon njuter, skrattar och tar vara på fina stunder trots att livet är tufft ibland.